Intervju med Bert Åke Varg! Vem får kalla sig skådespelare?

Legenden Bert Åke Varg: Det är verkligen ett yrke att vara skådespelare oavsett inkomst!

bert-ke-varg2_207501567

Vi möttes på Thelins på Fältöversten på Östermalm. Bert Åke vinkade till mig på långt avstånd med ett bländande leende.

 

En fullständigt njutbar upplevelse att möta denne hjärtevarma artist.

 

När vi kom till kaffekoppen med tilltugg, erbjöd Bert Åke att betala hela kalaset lika ledigt, självklart, förförande och charmigt som Fred Astaire!

… Och så sade Bert Åke överraskande, såsom i förbigående, att Margareta Sjödin hade hälsat mig dagen innan, då han hade nämnt att jag skulle intervjua honom.

 

När vi började frågestunden, sade jag att jag inte hade förberett frågorna. Bert Åke föreslog att vi spånade, ja, vinglade runt bland hans minnen.

 

Så började han berätta baksidorna och händelseförlopp i karriären. Jag skrev ner stolpar och frågade sedan hur jag skullle kunna göra rättvisa åt så fantastiska levnadsbeskrivningar.

 

Äh, det där fixar sig, sade Bert Åke med en glimt i ögat!

 

Sven-Olov: Ska vi börja från början, innan du kom in på teaterbanan!

 

Bert Åke: Du förstår, jag heter egentligen Lundström i efternamn. Så kan det gå! Dessutom är jag en äkta norrlänning från Hörnefors i Västerbotten.

Under skoltiden var jag med och tävlade i SF tävlingar i Umeå med Barbro Svinhufvud. Jag har aldrig varit tävlingsinriktad. Att vara stjärna har aldrig varit mitt intresse.

 

S: Lundström till Varg?

 

BÅ: Producenten på skivbolaget Cupol sa: ”Du kan inte heta Lundström…. det går inte! Alla heter likadant idag, du måste heta någonting som gör att folk kommer ihåg ditt namn”.

Det blev Varg. Men namnet fungerade inte i Värmland, där man ju jagar varg.

 

S: Utbildning?

 

BÅ: Jag gick på Calle Flygares Teaterhögskola.

 

S: Och så hände något överraskande, du slog igenom och blev Sveriges älskling!

 

BÅ: Man ska ha tur i livet! Jag slog faktiskt igenom som grammofonsångare med Kökspolkan 1956 och senare blev det musikalen Fantomen på Operan (The Phantom of the Opera).

 

S: Nils Poppe då!

 

BÅ: Det var ett äventyr. Jag skulle ersätta Nils i musikalen Lorden från gränden i slutet på 1950-talet. På en halv månad lärde jag mig dansa.

 

S: Rollfigurer?

 

BÅ: Allt.

Minns särskilt musikalen, Nummer i kön, med Lasse Sarri som regissör med de behagliga Eva Rydberg och Anita Lindblom.

 

S: Några minnen så där på rak arm!

 

BÅ: Jag kommer först att tänka på min vän George Rydeberg. När jag sade något bra om George, sade han eftertryckligt, som bara George kunde göra, för att understryka sin personlighet: Säg mera!!!, med sin karakteristiska Rydeberg-röst. George vägde varje ord i guldvåg, vad andra sade om honom, särskilt sina kollegor på tiljorna. Han var lätt rörd.

Med Per Oscarsson var det tvärtom. Per var i sin egen värld! När vi möttes och jag ville tala om något jag tyckte var intressant, såg jag med en gång att han var långt långt bort någon annan stans, när han såg på mig med sina stora nötbruna ögon, och visade inför mig den stora prestationen, att verkligen anstränga sig för att försöka närma sig vad jag berättade om.

Om Margareta Sjödin kan jag bara säga underbar och härlig! Vi har alltid hållt kontakten. Vi träffades på TV. Jag är ju med i ordern Stallbröderna och Margareta är med i orden Stallfåglarna. Vi träffades också när båda ordnarna samlade in pengar till välgörande ändamål och för att träffas och trivas och även räcka ut en hjälpande hand genom lotterier och olika aktiviteter.

Och Janne förstår du! Jag menar Jan Malmsjö förstås, han är den mest begåvade all round artisten.

Du vet, Carl Gustaf Lindstedt, Hans Alfredsson, och Thor Mode´n! Det var genier. Jag saknar sådana naturbegåvningar.

Roffe Bengtsson. Begåvad och en strålande kollega. För tidig död bara, men troligen självförvållat av ädla drycker.

Jag är tacksam att jag får jobba med de som kallas “de stora”. Hedrar de som lämnat det jordiska.

 

S: Jobbminnen?

 

BÅ: Jag minns med glädje när jag var med i barnmusikalen Ers Majestät, med regissören Bernt Callenbo och skådespelarna Björn Gustafsson och Hasse Lindgren. Arne Källeud döpte ju Hasse till “skådespeglaren”, för att han inte kunde motstå att beundra sig själv i varje spegel han gick förbi.

Och så är det ju Grabbarna i 57an förstås. Ett verkligt nöje med bl.a. den gladlynte Sune Mangs, där vi slogs friskt om vår gemensamma kvinnas gunst med glödande poesiläsning!

Anders de Wahl ville ha bra betalt. Han ville ha, på den tiden (1950-talet), 300 Kr för varje föreställning. 300 Kr var då två månaders arbete för en medelinkomsttagare. Anders krävde detta i pjäsen Finlands vita ros med efterföljande diskussioner med teaterledningen. (Anders avled 1956 som bekant./Sven-Olov Persson)

Vet du va´, jag gjorde nakendansören på Gamla Casino på Bryggargatan med tre Knas med flera.

Sven Lindberg brukade säga: De vill att jag skall tala fortare.

 

S: Tintin?

 

BÅ: Det blev 23 grammofonskivor. 1,5 Miljon utan reklam i Sverige. Jag gjorde Depontarna, Tomas Bolme gjorde Tintin, Åke Lindström gjorde Kapten Haddock och Lars Edström (Teaterchefen på Stadsteatern) gjorde Professor Kalkyl. Vi spelade in Tintin i Borgarskolan på ca 3 timmar och sedan var det bara att klippa och klistra.

 

S: Så var det vår gemensamma vän och kollega Birgitta Andersson!

 

BÅ: Det var härligt att jobba med Birgitta i TV-serien Från A till Ö! Ugglan Helge, som jag spelade, var nog inte alltid så snäll, må jag säga. Men vi skall heller inte glömma Inga Gill och Sven Lindberg. Vi gjorde hela TV-serien på 28 dagar och repeterade i ett, mycket på kvällar.

En gång hade jag inte hunnit klä om mig som Ugglan Helge och var då på Arlanda. Det var då sprängattentatet i Jugoslaviska Ambassaden och Baader Meinhof ägde rum. Det var sträng legitimationskontroll och man måste visa legitimation oavsett. När jag blev tillfrågad och fick visa legitimation kunde jag inte låta bli att säga ett och annat, som: Tror ni att Baader Meinhof skall fly, som ugglor, som förklädd Gud?

 

S: Filmer du speciellt är glad över?

 

BÅ: Jag tycker väldigt mycket om 101 Dalmatiner och Djungelboken, som jag dubbade. Jag var Elefanten i Djungelboken. Den gamle kungen var där på filmpremiären och lär ha sagt: Vad många apor det var här ikväll!

 

S: TV-serien Fablernas värld?

 

BÅ: Där var jag Penti Varg, Bröderna Bäver, Korpen och Grodan Bert. Yvonne Lombard var Föken Stork och Lasse Edström var Räven.

 

S: När blir du upprörd?

 

BÅ: Det beror på dagsformen hur länge jag kan hålla ut. Om problemet kvarstår eller om en person fortsätter med sina dumheter, säger jag till på skarpen. Jag ser igenom folk. Det är obehagligt, men tänker gott om dem. Jag undviker att krocka i onödan, men bara om det är nödvändigt och om det har med mig att göra.

 

S: Så var det självförtroendet!

 

BÅ: Ha fötterna på jorden och att fötterna är klara att gå framåt!

 

S: Självkänslan?

 

BÅ: Jag har aldrig tyckt att jag räcker till. Det tar ett helt liv! Kanske det kan kallas för drivkraft framåt.

 

S: Grämelse?

 

BÅ: Att be om ursäkt någon gång! Om inte är man en idiot.

 

S: Glömska?

 

BÅ: Då diktar jag, om jag är beroende av mina kollegor på scenen och regi. Om jag är ensam, erkänner jag och tar nästa.

 

S: Manuskript och inlärningsprocess?

 

BÅ: Jag har svårt för manuskript. Under tiden utkristalliserar sig en gubbe.

 

S: Dans?

 

BÅ: Bonus dansgrupp är fantastisk. Jag tänker närmast på baletten av Ivor Crame´r. Fred Astaire och Gene Kelly är oförglömliga.

Alla som vill visa hur driftiga de är, är värdelöst. Det måste vara hjärta för upplevelse. Perfektionism blir tråkigt.

 

S: Vara fri?

 

BÅ: Jag sköter mig själv! Då klarar jag mig från intrigtävlingar. Jag är inte den sorten.

 

S: Avsikt ?

 

BÅ: Man skall tycka om människor. Det är en fördel. Älska din nästa som dig själv.

 

S: Det värsta?

 

BÅ: Åsikten om förbudet mot blodbyte. De ställer sig över Gud och Jesus.

Omgivningen i samhället. Det borde vara en mer humanistisk ande istället för girighet.

 

S: Några utmärkelser på sista tiden?

 

BÅ: Jag blev så förvånad. Det damp ned ett Hedersdiplom för inte så länge sedan. Där stod det att jag blivit utsedd till Hedersbesättningsman på ett nyligen upprättat svenskt krigsfartyg med namn Sprängaren.

 

S: Medan vi ännu har byxorna nere i knävecken; Vad gillar du fester?

 

BÅ: Ja gärna! På en fest spelade Jonny Long och jag luffarschack på nätstrumporna på ett par mycket vackra kvinnoben på en särdeles vacker kvinna.

 

S: Är det tillåtet att fråga om din ungdom?

 

BÅ: Ung? Jag känner mig ung i alla fall. Jag är faktiskt 82 och en och annan krämpa gör sig påmind förstås.

 

S: Hur känns det att uppleva ditt eget legendskap?

 

BÅ: Jag har aldrig vant mig, men trevligt är det ju! Det bär med sig ansvar kan jag tänka mig.

 

S: Har du nåt på gång i dagarna?

 

BÅ: Jag är med i en långfilm, som kommer ut på hösten 2015 med Noomi Rapace i Glada hälsningar från Missångerträsk.

Ja, så var det en dokumentär om mig 2013 av SVT fotograferna Anders Nordqvist och Owe Arkeklev.

 

S: Om jag säger skådespelare, vad säger du då?

BÅ: Det är ett yrke, närmast som att ha ett prästkall, ett hantverk som man måste utveckla sig i.

 

S: Men om det inte kommer tillräckligt med betaljobb?

 

BÅ: Det är bara att jobba på! Kämpa!

 

S: Men om du blir kränkt och ifrågasatt?

 

BÅ: Överge dåliga vänner. Umgås med dem, som uppmuntrar, ger råd, och som framförallt har kontakter och som känner dig som person.

 

S: Om jag säger dubbeljobb för inkomstens skull?

 

BÅ: Bra! Under tiden innan den stora upptäckten. Ingen lever bara av luft.

 

S: Har du några råd till våra medlemmar i ARTISTERNA.SE?

 

BÅ: Tids nog kommer just din tid! Se inte livet med avund. Jobba på och tids nog kan man nog försörja sig på yrket skådespelare. Uppför dig som folk!

395076_283501138369973_293053931_n

Sven-Olov Persson

Chefredaktör på ARTISTERNA.SE

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *