Staffan Dopping – Kändisintervju med Artisterna.se

Staffan Dopping

Foto; Sven-Olov Persson. Bilden: Staffan Dopping,

 

Dagens artikel är baserad på ett samtal mellan Sven-Olov Persson och Staffan Dopping. Samtalet kretsar kring självförtroende, ledarskap och maktfrågor inom media!

 

Staffan Dopping om självförtroende.

 

Mötesplats vid Östermalmshallen, var annars, i januari 2015

 

Staffan kom på sekunden.

 

Vi gick en kort promenad till Mornington Hotel på Nybrogatan på Östermalm i närheten av Kommendörsgatan, där jag själv bodde en gång i tiden. Satte oss i ett hörn. Vi hade kort tid på oss, därefter skulle Staffan nämligen obönhörligt vidare för att passa en speciell tid, som han lovat komma till.

 

Vi kom överens om att intervjun skulle handla om självförtroende, självkänsla och stort ansvar med krav på resultatinriktning.

 

Sven-Olov (S)): Vad hade du för drömmar som liten?

 

Staffan (St): Jag ville bli som farsan, civilingenjör.

 

S: Jag träffade ju din pappa på din inflyttningsfest nyligen och han var mycket trevlig. Men hur var du som liten pojke?

 

St: Mitt självförtroende var mycket lågt och pappa hjälpte mig.

 

S: …och så valde du en yrkesinriktning där det inte gick an att vara rädd! Hur hänger det ihop?

 

St: Det var min lärare, Odd Markussen i gymnasieskolan, som motiverade mig. Han sade att jag hade jämna betygsresultat och föreslog att jag skulle utbilda mig till journalist.

 

S: Tog du honom på allvar?

 

St: Ja, det gjorde jag. När jag var 18 år började jag på Journalisthögskolan. Det var 1974 och det var mycket länge sedan, när jag tänker efter.

Då var man tvungen att göra begåvningstest, för att komma in och jag lyckades. Jag var fascinerad av radio, mikrofoner och tekniskt radiointresse. Jag kände mig osäker på själva journalistinriktningen, som hade med tidningar att göra, men radio med säkerhet.

En sak vill jag bara tala om här, hur det förhöll sig där då, vid den tiden; där härskade den allra värsta vänsterinriktning, som KFMLr för att bara nämna något exempel. …men jag var som tjuren Ferdinad som satt där under korkeken, och ville göra radio!

Det var inte bara det! Mina kollegor såg mig som högfärdig och trodde jag var adlig, eftersom jag hette Dopping i efternamn och bodde på Lidngö och blev sannerligen retad för det.

 

S: Tur?

 

St: Vid den tredje terminen skulle vi praktisera och det var ett äventyr. Det var våren 1976. Jag hade valt Ekot, Dåvarande Stockholmskanalen och Rapport. Radio och Stockholm alltså! … dessutom fick jag veta att 40 elever av 60 ville detsamma!

Jag fick Stockholmsnytt.

Det var tur!

Då var jag 19 år. Jag fick göra radio.

Jag var på väg in.

Jag tänkte; – Jag klarar det, men kände fortfarande min dåliga självkänsla inom mig.

Där på Stockholmsnytt lärde jag mig att vara kritisk mot makten.

Jag upplevde ljudäventyr.

Men en sak var säker i detta inledningsskede; jag var mer kompis med teknikerna än journalisterna.

Vid 21 års ålder började jag på TT och Kaj Karlholm blev min mentor och fadersfigur där, som såg att jag var formbar med intresse för språk. Jag är trots allt språknörd!

På TT talade jag med 40-tals-röst (och så lutade Staffan sig mot mig över bordet och såg mig i ögonen och gav pondus åt sin röst). Vi sade inte ens våra namn. Jag kände fortfarande inte säkerhet.

1980 blev det Radio Stockholm, där S-O Malmros blev min fadersfigur.

 

S: Så var det Försvarsmakten!

 

St: Då fick jag min första journalistinsats utan radio och alltså som skrivande journalist i Värnpliktsnytt.

Där var bl.a. Bert Willborg, som arbetade på Aftonbladet samtidigt och brände ut sig i båda ändar. Bert avled för tre år sedan i inälvscancer alltför ung.

Anders Paulrud var redaktör där då också och blev senare poet. Han dog i cancer han också.

Chefredaktör på Värnpliktsnytt var Håkan Larsson då. Han är ju numer i Gomorron Sverige och är expert på god mat och viner. Då drack han mycket enkla viner, lätt uttalbara och billiga, som Beyaz och Vino Tinto (diskret men odiskret leende av Staffan).

 

S: Är motgång detsamma som haveri?

 

St: Det oönskade, misstag, de otroligt negativa beskeden är det otroligt förklädda välsignelserna. Låter kanske lite hurtigt och klämmigt, men man måste vara hederlig!

 

S: Så blev det hett om öronen när du blev uppgraderad 2005 i Försvarsmakten!

 

St: På våren 2005 var det tal om att byta symbolen av Försvarsmaktens heraldiska vapen.

I augusti blev jag Informationsdirektör och tillhörde försvarsmaktsledningen (FMI), ÖB:s stora ledningsgrupp.

Man måste fråga Stadsheraldikern först, som då var Henrik Klackenberg om ändring av myndighetssymbol.

Det var okey internt med den personal jag hade under mig, men nej i SVD (åt helvete), alltså ett kommunikationshaveri. Detta skedde efter tre månader.

Jag som nyanställd kom i direkt konfrontation med

– Traditionsnämnden,

– Stadsheraldikern Henrik Klackenberg,

– och så småningom med Kungen själv.

Vi backade och jag hade personligen mycket lågt självförtroende.

Jag var motarbetad av personalen och skraj och schitzofren.

Samtidigt fick vi rapporter om de första dödsoffren i månadsskiftet november/december 2005, samtidigt som jag befann mig på offentligt besök i Moskva i fyra dagar.

Två svenskar blev söndersprängda i Afganistan från SSG, som ju är offentligt hemliga nuförtiden.

Samtidigt efter Moskva reste ÖB och jag runt hela Sverige till all personal i Försvarsmakten, civila som värnpliktiga, under Vägen framåt-turnén.

 

S: Råd till våra medlemmar i Artisterna.se!

 

St: Jag behöver nätverk.

Vilka människor kan vara mina rådgivare och stöttepelare, bollplank; alltså nätverk?

Sverker Göransson, nu ÖB, blev min mentor då.

Ensam är inte stark.

Jag kände inte min personal tillräckligt. Hade inte tid med dem. Det är viktigt att ta tid för personalen.

Jag var dålig på att delegera och gjorde saker själv istället. Var språknörd.

Låt personalen göra det dagliga skrivandet, även om det inte är i dina ögon högsta kvalitét.

 

S: Hur blir du när du blir förbannad?

 

St: Det jag retar upp mig mest på är rent språkliga brister och de som inte kan ta ansvar.

Mitt gift kommer från munnen.

Jag tyckte mina underchefer jobbade för långsamt och jag gick direkt till den enskilde uppdragsgivaren.

Gör inte så.

Acceptera vissa brister hos personalen eller vilka de än är, som inte kan visa framfötterna och lita på dem ändå.

Då gjorde jag det själv istället, som jag ville.

Det viktigaste är att ärendena går tjänstevägen och inte den kortaste vägen i systemet.

Ha respekt för regler i organisationen även om det sker fördröjningar.

Jag är alltså otålig och vill komprimera tiden.

395076_283501138369973_293053931_n

Sven-Olov Persson

Chefredaktör

Artisterna.se

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *