Micke berättar om sin familj.
Det var afton år 2014 den 25 oktober och premiär på pjäsen Familjen på Teater Pero på Sveavägen mitt emot Stadsbiblioteket på andra sidan gatan.
Mörkret kröp ända ner i trottoaren utanför.
Lyktorna lyste.
Därinne höll Teater Pseudo hov med eminent skådespelarpar Mikael Bergsten och Jesper Wallin Hall.
Väl ingången innanför den vackra dörrportalen och stående i kö en bit från biljettluckan, insåg jag, att jag inte var ensam. Jag försökte räkna!
Det gick inte.
Sen kom nästa överraskning; Jag kunde inte röra mig.
Hettan strömmade mot mig och jag svettades.
Den plötsliga trängseln kändes som en tvångströja.
Det var redan en succe´ … Innan.
Något sådant har jag inte varit med om förut på någon premiär tidigare.
Nåja, någon gång skall vara den första.
En fysisk övertalning redan innan jag sett pjäsen.
Teaterfolket hade övertalat mig med sin kroppshetta och parfymdoftande kroppsnärvaro och mentala målmedvetenhet.
Nej, det var inte familjen, som berättade om Micke!
Aha, nu börjar vi komma någon vart.
Alltså är det här ett högst personligt trauma med nerverna krypande på huden.
Ja, nå´t ditåt, tänkte jag för mig själv.
Mikael Bergsten gör Micke övertygande och fäster sina ögon mot publiken och på mig, som skallerormen hypnotiserar sitt offer, som bara har några sekunder kvar att leva.
Vad händer nu?
På scenen står bara ett bord och en skranglig stol med lite mat för överlevnad och Micke själv stående där med undertröja och kalsonger, totalt sårbart psykologiskt avklädd i utsatt underläge. Städat var det inte tal om.
Utgångsläge -1 under 0, tänkte jag, men inte högt.
Micke berättar om sina förhållanden
… med mamma, pappa, storebror, mellanbror, lillebror och sin nemesis, som han samtidigt umgås med, en turbulent våldsam MMA fighter, där alla karaktärerna spelas av Jesper Wallin Hall, en formidabel uppgift m.a.o., som kräver sin man! Galant och strålande utfört!
Text och framförande repeterades tills det satt i ryggraden, berättade Jesper senare för mig, efter premiären.
De största gratulationer till Mikael Bergsten och Jesper Wallin Hall för yrkesskickligt framförande med stort hjärta, för utan hjärta är föreställningen död eller väcker motvilja.
Jag fick det exklusiva ögonblicket att möta Mikael Bergtens familj på efterfesten och började förstå något av budskapets mångfald. Ja, storebror hade långt hår, som i pjäsen!
För femton år sedan började Mikael Bergsten få idén om en pjäs, som blev verklighet 2003 med hjälp av sin bror, som skrev manuskript på Mikael Bergstens idé. Den första pjäsen fick titeln Sex (2006-2007), 2014 är det Familjen (Jakten på svarta fåret) och den sista på hösten 2015 Livet (En billig djävla pjäs).
Jesper Wallin Hall har gått i Calle Flygare Teaterhögskola och är medlem i Google Security Hall of Fame.
Klädbytena gick utomordentligt snabbt tycktes det mig!
Dags för undersökning.
När jag så småningom fann orsaken; mötte jag en utexaminerad ung flicka från Calle Flygare Teaterhögskola och utbildad i mönsterkonstruktion, bara för att nämna något.
Victoria Dyrstad berättade blygt om sin uppgift, som påkläderska.
Ja, så måste det ha gått till.
Tack kära Victoria. Grandiost och stor kram.
Scenerierna förvandlades med synnerligt skickligt kreativ ljussättning.
Det upptäckte jag först efter lång stund, efter att mina sinnen hade börjat vänja sig.
Vid spakarna, sladdarna, knapparna och eluttagen, stod Ljuskungen själv, Dennis Ekeberg, i sitt kungarike!
Ljus nere på scenen och ljus för upplevelse!
Dennis Ekeberg visade med sina händer och kreativa tankar, organiserade, som spontana ljus-infall eller ska vi säga utfall eller utbrott, att vi behöver ljus över det vi ser!
Stor applåd Dennis.
Berättaren Micke ger ut sig själv suggestivt, hur det är ställt med sitt privatliv och hur han upplever sin familj, varvid praktiska exempel följde av glädje, olust och svidande nederlag.
Mickes förhållande eller umgängelse-längtan till sin mamma, består i att bjuda på frukost och därefter föreslå en promenad.
Nej då, mamma har både det ena och det andra för sig.
När hon blir bjuden på frukost på ett synnerligen oordnat matbord, påminner Mikaels mamma, med överbeskyddande attityd, sin son om att äta nyttigt efter bakfylla , med någon sorts matutredning.
Nå, det var väl också si och så med diskningen skulle jag tro, men det säger mamma inget om.
Det var inte nog med det. Micke har haft sönder mammas bil.
Aha, kris!
Micke skriker ut sin ångest i fosterställning.
Micke säger: Bäst att göra vad du säger.
De stora svängningarna i känslor anser jag vara ett konststycke. Här är det risk för överspelning, men jag upptäckte inte något.
Mickes möte med pappa är helt annorlunda!
Pappan är självsäker och har affärer både här och där.
Micke brukade brottas med pappa, som liten. Pappa hade alltid vunnit.
Grämelse.
Den här gången blir brottningsmatchen en kamp om hedern och manligheten.
För första gången avgår sonen Micke med segern och pappan skriker upprört, liggande på golvet, ett och annat till sin son om vett och etikett.
Här krävs kunskap i stage-fighting.
Det var godkänt, efter att jag i ett annat sammanhang jämförde med en f.d. elitgymnast, som varit skådespelare i tjugo år i London och Sverige och som spelat med de Stora så att säga, när han ramlade mellan stolar, bänkar och ramlade utanför som bakom scenen i scenariomotivet; varför super Jeppe.
Thomas Gjutarenäfve och jag, höll i oss i bänken vi satt på och sade “Aj aj aj, det måste ha gjort ont” flera gånger halvhögt för oss själva när vi såg detta brutala clown-stunt.
Grattis Mikael och Jesper! Det var en svår scen ni gjorde med glans.
Micke hatar det mellanbrorsan älskar.
Men en sak har de gemensamt: En sexliknande dans med bekini.
Det såg ut att vara ett trevligt kapitel vad jag kunde iakttaga i mörkret från den kvinnliga delen av publiken.
Ja, ni dansar bra. Det såg bra ut! Jag har då inte dansat med bekini!
Micke beundrar den äldsta brorsan.
Storebror spelar i ett fotbollslag och spelar teater.
Micke spelar i storbrorsans fotbollslag och talar om teater och fabricerande av kostnader för teaterverksamhet.
Äter kebab, som hamnar på golvet och skräpar ner ännu mer på scenen.
Till slut anförtror Micke ett stort problem!
Hmr…Liggproblem! Kan inte säga nej. Förstår du mig (förtvivlat!). Vad ska jag göra?
Storebror tycker det är patetiskt och säger att Micke skall komma med ett riktigt problem nästa gång.
Där tog ni skratt från publiken. Bra humor.
Till och med jag, som är svårflörtad, tyckte det var roligt!
Micke umgås med sina fiender och presenterar till och med sin värsta nemesis, som plågat honom hela hans liv.
Välkommen in!
Och in kommer en MMA fighter med mask och brottar-kostymering av färgglatt slag.
Och smäda kan han naturligt och hotfullt och trycker ner Micke i skorna.
Din fega pacifist, tönt, ingen kan rädda dig… (därefter brottning).
Men, så kommer Micke på hans svaga punkt… Och avgår med segern.
Såna har vi alla haft under vår uppväxt kan jag tänka.
På slutet av pjäsen är det allsång om Folktandvården och tankar om Meningen med livet.
“Hon med glasögonen” i publiken svarade att det var för henne, (verbet, handlingen) att Skapa och (substantivet, egenskapen) Kärlek.
Slutligen ett uttryck jag minns särskilt väl av pjäsen Familjen, som gick ut på, att gräva i skiten som släpper fram ljus.
Är detta en modern familj 2014?
I pjäsen beskrivs Micke, som en jobbig jävel med stort hjärta, som följer sina egna visioner.
Alla i Pjäsen Familjen tänker bara på sig själva!
Därav konfrontationer som konsekvens. Kan man säga sanningen och umgås med varandra utan att vara otrevliga, undrar jag?
Jag frågade Mikael Bergsten om vilken sorts familj det handlade om.
Det är en familj, som bara har med jordens djävlighet och välsignelse att göra och ingen vidare andlig tolkning. Efter den kroppsliga döden är det slut, då har man levat klart.
Sven-Olov Persson
Chefredaktör
ARTISTERNA.SE