Sven-Olov Persson, recenserar nedan ett skådespel utan dess like!

Romeo Montague och Julia Cabulet på Fjäderholmarna.

Vid slussen mötte jag regissören Kenneth Nygård, som gav mig en biljett i sista stund för överresan till Fjäderholmarna, fast jag redan 20 minuter tidigare hade köpt en för 120 kr, men det tyckte jag var en synnerligen marginell omständighet.

Att skriva om William Shakespeare och ett av hans tidigare verk 1597, Romeo och Julia, är en svår uppgift.

Många forskare som djup-penetrerar detta geni, slår ned sin blick och erkänner blygt, att de tycks veta mindre och mindre, desto mer de rotar i hans själ, sociala kontakter, nemesis och pjäser.

Jag förklarade för Kenneth Nygård, att om jag tyckte något var åt…, så skrev jag det också rakt ut, men jag insåg att jag inte alltid kan göra det, utan hellre vara tyst och inte skämma ut offentligt i onödan, om det inte var alldeles nödvändigt.

Kenneth svarade att han hoppades att jag blev nöjd.

Kenneth Nygård var mycket fåordig och noggrann hur han svarade på mina frågor och betonade att han inte var någon demonregissör som Ingemar Bergman, men strävade efter att samverka med skådespelarna, för att få fram det bästa hos dem.

Vår Lars F. Tollin från Artisternas intygade att Kenneth Nygård var mycket vänlig och snäll men mycket bestämd, om att det måste finnas kvalité i skådespelarnas insatser!

Mot slutet av båtresan avslöjade jag, att även jag, hade regisserat Romeo och Julia, fast på ett gymnasium i Uppsala bestående av helt otränade gymnasieelever, …bakvägen, utan tillåtelse av ordinarie lärarinna, genom min systerdotter Karin Enander, när klassen var fri att arbeta själv med Romeo och Julia.

Det blev ett förbannat liv och ett kiv efteråt!

…när klasslärarinnan blev medveten, om att jag hade varit och petat i hennes konstverk eller låt mig skriva soppa eller hur man nu säger, med lite extra inlagda kryddor; …när Romeo och Julia framfördes på premiären.

Romeo och Julia utförde bl.a. de mest fantastiska dödsryckningar, som de aldrig hade blivit undervisade om, eftersom lärarinnan hade tyckt att de fick göra som de ville, eftersom det var så låg nivå i gymnasiet…, hon visade inte hur man uttrycker, kärlek, stilla och våldsamt hat, oro, ångest.

Jag försökte visa något av det genom personliga samtal och det gick jättebra.

Det är ju så, att man kan säga; – Jag älskar dig på väldigt många sätt, med kroppen och tungan och ögonen SAMTIDIGT, om man nu inte har glömt vänster emaljöga hemma på köksbordet.

Jag ansåg att fröken i nämnda klass försökte invalidisera den fantastiska pjäsen Romeo och Julia och för att inte säga, bespotta och släpa och dra geniet William Schakespeare i gyttjan, (som man nyttjar i militär elitutbildning), som straff för smädande av officer…

Romeo och Julia inleddes med Romeo och Julias död och den förtvivlan som uppstod.

Romeo, som spelades av Magnus Af Sandeberg, gav ifrån sig en magnetisk Romeo-aura med bravur. Så ledigt och avslappnat.

Magnus visade den klockrena heta kärleken, när den är som mest glödande, ordlös full av kropp, blygsel med kåta ögonkast på Julia, och när han började tala var hans vibrerande själ i varje hörbart ord.

Den som har varit förälskad på allvar har känt hur det bränner till i bröstet, så man tappar andan och därefter kommer kärleksstöten, den obönhörliga  smärtan med efterverkningar. All form av ord känns överflödiga och det enda man vill säga, känns som om man är på väg att göra sig till åtlöje.

Det var den känslan Magnus Af Sandeberg utstrålade, som Romeo, eller för att vara mer detaljerat preciserad; joniserat självlysande, utan hjälp av annan ljuskälla, andfått gapande, stönande, svettiga handflator…

Vilket mod Romeo måste ha ansamlat inför Julia, innan han aktivt tog steget in i den glödande kärlekens masugn och av omständigheternas rävspel, ända in i lidandet och döden.

William Shakespeare demonstrerar människans tunna livsnerv, som kan brista när som helst.

Julia spelades av Charlotte Svärd. Vilken Julia! Inte undra på att Romeo föll pladask framför henne.

I balkongscenen, ropade Charlotte Svärd med vän stämma;

– Var är du Romeo, månen flyktig svär vid dig…,

och Romeo svarade,

– Gömmer sig på kärlekens vingar, svär vid månen…

(Ge hit en hink, snabbt, jag tänker gråta på vers!)

Vid ett annat tillfälle står Romeo på knä inför Julia med orden; – …krydda luften med din andedräkt…

Herre Gud vilket språk, tänkte jag för mig själv…

En gång satt jag tillsammans med en dansös, tämligen känd från Island, (som konkurrerade med fru Birgit Cullberg själv, (som jag ju träffade ganska ofta, eftersom hon bodde på samma gata som jag, inte långt från mig på Östermalm på Kommendörsgatan), och Cullbergbaletten, hon hade en egen framgångsrik dansgrupp, på den tiden det begav sig), på ett tåg i min ungdom. Så kommer kyparen gående i tågkorridoren med en vit kyparjacka med guldmedaljonger på axlarna, rullande med sig, från restaurangvagnen, en liten vagn med vin, öl och smörgåsar till oss passagerare. En mycket elegant kypare av första klass uppenbarar sig, såsom i en hägring, kommen från en annan värld och erbjuder sina tjänster för min väninna dansösen med brinnande ögon och samtidigt med en sneglande blick på mig. Jag kände en lätt darrande parfymdoft i luften, när han var där, och så stannade den underbara doften kvar, även ett litet tag efter att han hade gått.

Så tittade hon på mig och sade; – Jag är förälskad!

– Va? svarade jag överraskat, och trodde att det gällde mig.

Men hon fortsatte:

– I honom! Jag är berusad …av hans parfym… hans ögon…

Charlotte Svärd som Julia var mycket berusande, sköndoftande, hägrande verklig fullblodskvinna! Det var tur att jag satt stadigt ner på bänken en bit ifrån. Kram kära Charlotte för din fantastiska Julia!

Strax innan paus inträdde vår Lars F Tollin från Artisternas på scenen och talade med proklamerande mäktig stämma:

– Att vara eller icke vara, det är frågan, varmed en röst utanför scenen skriker åt honom:

– Lars, det är fel pjäs. Kom genast tillbaka!

Kul!

Lars Tollins insatser som Baltasar var ytterst professionell och vi i Artisternas är stolta över vår Lars F. Tollin! Grattis och en stor kunglig bugning för vår medlem Lars F. Tollin.

Marcus Fehér, du var mig en rackare! Greve Paris gjorde du så bra, att jag såg Per Oskarsson och Karl Gustaf Lindstedt i en oslagbar kombination hur man närmar sig en fullblodskvinna och försöker klara av oöverstigliga kriser i samma rörelse! Jag var fullständigt utmattad av din show! Du förstår, jag kvävde otaliga vrålskratt, eftersom det ju var en alldeles osedvanligt högt skattad tragedi! Inte kunde jag göra bort mig mitt ibland publiken eller hur!? Som information om Greve Paris sinnestillstånd berodde det på, att han hade blivit lovad, av den regerande Prinsen av Verona, Escalus, att få gifta sig med Julia. Upphetsande värre… Greve Paris var frände med Prins Escalus.

Andra akten inleddes med fäktningsscener. Skickligt och elegant gjort. Här vill jag uppmärksamma instruktören Joacim Landin, specialist på slagsmål och fäktning. …och hans elever var uppenbart mycket läraktiga.

Jag gladde mig åt den enastående prestationen, som regissören Kenneth Nygård hade lyckats med, nämligen att få fram de gnistrande 30 karats diamanterna i Romeo och Julia från alla skådespelarna! …, den euforiska tolkningen av Romeo och Julia, som jag fick bevista.

Jag hade nämligen fått mig underrättat, att det fanns, amatörskådespelare med på scenen… men jag upptäckte inga sådana!

Alla skådespelarna gjorde fantastiska insatser och det var en njutning att vara delaktig, i min inre värld och mina kroppliga sinnen, i intrigerna och kärlekens överlevnad, som förse gick framför mig på scenen. Ännu en gång en eloge till regissören Kenneth Nygård, som även skrev text och musik till festsången.

Romeo sammanfattar pjäsen med orden;

– Här hatets makt är stor, men kärleks större.

För den som inte är insatt pjäsen Romeo och Julia, så handlar den i stort sett om en lång fejd mellan släktena Montague och Capulet, där Romeo tillhör släkten Montague och Julia tillhör släkten Capulet.

Kärleken och döden som Romeo Montague och Julia Capulet delar, sammanför släkterna Montague och Capulet.

Jag vill gärna tillägga, att en av William Shakespeare´s beskyddare, i släkten Earlen av Pembroke…, tillhörde familjen Montague i verkligheten!

Från 1594 kom William Shakespeare, att tillhöra Lord Chamberlain´s Men.

Under dennes beskydd kom William Shakespeare att spela teater inför det kungliga hovet. William Shakespeare kom att stanna kvar under Lord Chamberlain livet ut.

Sven-Olov Persson