Sven-Olov Persson skriver nedan en personlig intervju med skådespelerskan Margareta Pettersson

Margareta Pettersson Artisterna.se´s Greta Garbo!

Det var julafton! Snön hade ännu inte kommit. Vid Försvarsdepartementet på Jakobsgatan kunde jag se Jakobskyrkan upplyst! Såsom överfallen av ljus. Mörkret hade börjat falla. Därinne väntade mig en ängel av särskilt slag.

Margareta Pettersson!

Jag var inte ensam!

Beundrare saknades inte. Nu var jag mycket snäll i mitt försök att beskriva den täta stämningen. Det var ju ett oskyldigt Julspel det handlade om, men inte hos Margareta Petterssons beundrare!

Jag lade särskilt märke till en man som stirrade på mig, som om jag vore en inkräktare, när jag började ta bilder av Margareta Pettersson i från alla vinklar och håll. Det var mycket spännande! Den första juaftonen med Artisternas Riksdags Greta Garbo!

Vi hade stämt möte för intervju just den här dagen av alla årets dagar!

Margareta Pettersson försökte med all kraft smälta in bland kyrkokören och i det väl genomförda julspelet, men misslyckades totalt. …och som hon strålade! Det är just det här det handlar om, att stå på scenen och förföra! Överraska! Skapa längtan! Höja pulsen hos sina beundrare, så det bultar och pulserar i öronen! Det finns ett ord om just det här, men det ordet tänker jag inte skriva!

Jag måste säga att jag inte har sett en sensuellare ängel! Sånt går inte att dölja. Ett ljus skall inte ställas under bordet utan på bordet. Men låt oss säga att någon fick för sig att sätta Margareta Pettersson under bordet, så skulle bordet brinna upp!

Julspelet spred underbar julstämning och kören sjöng mycket bra med stabil timbre och intonation. Tack kära kören! …så här långt efteråt i februari! Ni fick en gåva bland Er! Artisternas Riksdags Greta Garbo!

Efter föreställningen stod människor i kö för att tala med Margareta Pettersson, …och så hände det! En man, samme man, som tittade på mig med något irriterad blick, när jag tog mina bilder av Margareta Pettersson, uppvaktade och följde Margareta vart hon gick. Jag gladde mig, för det ingår. Margareta Pettersson är värd all uppvaktning.

Det serverades risgrynsgröt också. Så jag åt något litet och talade med min vän Thure Rangström, teaterdirektör för Strindbergsteatern, under tiden jag inväntade att Margareta Pettersson skulle bli ledig efter en häktisk uppvaktning.

Till slut gick Margareta Pettersson och jag till den närmast liggande gallerian på Hamngatan strax intill och satte oss där.

Margareta är mycket sångbegåvad. Hon är första sopran i en kvartett i Sofia kyrka, utbildad av sångpedagogen Ulla Britt Atterclev.

Jag frågade Margareta Pettersson om hon sjunger solo ofta?

Margareta: – Ja, ofta i olika teaterstycken.

Sven-Olov: – Vad slags sång sjunger du då?

Margareta: – Jag sjunger Sara Leander och Ulla Billqvist och även klassisk repertoar i olika kyrkor.

Sven-Olov: – Är det någon speciell inspelning som du speciellt vill minnas?

Margareta: – Ja! Söderkåkar på 90-talet tillsammans med alla de skådespelare som fick uppleva sig själva som levande legender. Det var spännande att se dem i verkligheten!

Sven-Olov: – Hur går det till att känna sig säker på scenen?

Margareta: – Erfarenhet! Att repetera texten på band och med motläsare. Och nöta in hur tråkigt det än låter.

Sven-Olov: – Jag är nyfiken på vilka stora skådespelare du har spelat mot?

Margareta: – De jag minns är Sven Wollter, Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Margareta Krook och Sten Ljunggren.

Sven-Olov: – Jag märkte att du blev uppvaktad i Jakobs kyrka efter Julspelet. Hur kommer det sig?

Margareta: – Först och främst gör jag inget för att uppmuntra för att få beundrare. Det bara händer!

Sven-Olov: – Vad är nyckeln till att få ut så mycket det går ur en rollkaraktär?

Margareta: – Ge ut kropp och själ.

Sven-Olov: – Hur kom du in på teaterspåret?

Margareta: – Det började redan i småskolan. Jag skrev romaner, var med i skolspel och filmer tidigt.

Sven-Olov: – Berätta för mig vilka filmer du har varit med i!

Margareta: – De jag minns bäst är Bussen med Pontus Platin, Ansikte mot ansikte  med Ingemar Bergman, jag kan kalla det för ungdomens glada dagar!

Sven-Olov: – Då kan jag inte låta bli att  fråga; Hur var Ingemar Bergman?

Margareta: – Han brydde sig, … mycket om sina skådespelare. Han såg… mig! Jag spelade mot Ulf Johansson. Ingemar Bergman var intensiv. Ja, ett geni!

Sven-Olov: – Har du fler inspelningsminnen?

Margareta: – Ulf Malmros är en fantastisk regissör. Sedan är det ju Morrhår och ärtor med Gösta Ekman och Dödspolare med Peter Dalle. I Joker jobbade jag med Björn Skifs och i Jobbtjyven Per Andersson med Niklas Larsson som begåvad regissör. Kjell Bergkvist träffade jag i Mäklarna, där Jesper Andersson var regissör för att inte tala om den galna rollkaraktären Sally, där Sallys pappa ju var Sven Wollter.

Sven-Olov: – Hur vill du ytterligare beskriva rollkaraktären Sally?

Margareta: – En vilde!

Med vänliga hälsningar

Sven-Olov Persson