Teaterrecension om Medmänsklighet!

Teaterrecension om Medmänsklighet!

 

Medmänsklighet vid Stora Skuggan!

Det bar iväg till Stockholms Universitet och en promenad i 25 graders hetta i ljusbrun skinnkavaj till Stora Skuggan och Teater Lilla Parken.

Under min promenad i solen tänkte jag på Margareta Petterssons insatser i barnkanalen i TV, som mycket engagerad läkare. Jag var mycket imponerad och var jag beredd, på ett personligt plan, på ett personligt tilltal från teaterscenen från Margareta Pettersson!

Ni förstår, Stora Skuggans Teater ligger ju osannolikt bakom en stor kulle! Det hade jag inte en aning om. Det förvirrade mig något under mina försök till lägesorientering!

Skyltningen till Stora Mossens Teater där Teater Lilla Parken gästade, var inte särskilt upplysande, men efter ett äventyrligt sökande och visst användande av min lokalkännedom kom jag fram i god tid, som tur var.

Som uppmjukning presenterade producenten och presentatören Johan Asplund milt och oskuldsfullt med ett hemligt leende pjäsen Medmänskligheten.

Jag uppfattade pjäsen Medmänskligheten däremot, som motsvarigheten i modern tid till Pandoras box i det antika litterära källarvalvet i Stockholms Stadsbibliotek vid korsningen Odengtan/Sveavägen.

och sedan började kustartilleriet dundrande skjuta skarpladdat från teaterscenen.

Då var dags igen! Hej och hå!

Rätt in i den jordiska grymma verkligheten, såsom Gud inte existerade och inte kunde rädda…

Budskapet i pjäsen Medmänskligheten är angeläget!

Det handlar om att säga sina innersta tankar öppet och ta konsekvenserna vare sig de leder till undergång eller vid överlevnad, ett skadeskjutet haltande liv, om inte ett mirakel sker…

Budskapet är, att om människans ego enbart fick bestämma, skulle världen se helt annorlunda ut!

Den utgivande kärleken saknas. Kärleken utöver sig själv! Konsekvenserna blir oerhörda personliga katastrofer.

Medmänsklighet är inget vanligt ord och har dessutom blivit en pjäs skriven av Ola Aurell med nakna sanna repliker och scenerier, som rubbar tankebyggnader och sätter dem ur balans.

Pjäsen Medmänskligheten är dynamit!

Inget för fegisar och drömmare, som har tendenser att fly undan.

Det är den sanna berättelsen om en värld där människorna bara tänker på sig själva. Den råa verkligheten utan skyddsnät. Den som faller, faller hårt och skoningslöst.

Rebecka Nyberg, som spelar den rullstolsbunda dottern Desirée, som lider av benskörhet, berättar om sin plötsliga dataträff på internet och som dessutom var på väg till henne på stört.

Desirée hade olyckligtvis, enligt hennes egen mening, tryckt på fel knapp och skickat sina bästa bilder istället för sina sämsta, som inte skvallrade om att hon var handikappad.

Desirée var tillsagd av sin mamma Sivan, att inte försöka gå med sina sköra ben, som var lika sköra som tändstickor, som lätt kunde brytas.

Desirée ångrar sig djupt och tror det allra värsta, att hon blir övergiven och sviken, när hennes dataträff, Paulus, som han heter, upptäcker att hon sitter i rullstol.

Rebecka Nyberg visar uttrycklig förtvivlan och förödande ångest i kombination med osäkerhet, som Desirée.

Att uttrycka det i olika röstlägen och krissituationer med sin mamma Sivan är alldeles lysande.

Rollen som Desirée är mycket krävande både kroppligt och mentalt. Jag kan tänka mig svårigheterna vid instuderingen av rollen Desirée.

Tack kära Rebecka!

Jag var en gång i tiden personlig assistent åt en multihandikappad man i åtta år och borde kunna bedöma äkthet efter min erfarenhet där och naturligtvis också efter min erfarenhet inom film och teater som skådespelare.

När Sivan sedan kommer hem, spelad av Margareta Pettersson, när Desirée berättat om sin tämligen omedelbart anländande Paulus, uppstår många frågor som börjar på ”om…”.

Gjort är gjort. Paulus var på väg.

Frågorna stöts och blöts mellan mamma Sivan och dottern Desirée.

Följden av de nakna ordväxlingarna leder till att Sivans själ och tankevärld kläs av ett i taget;

smärtsamt…

långsamt…

plågsamt,…

samtidigt som hela scenen fylls av någon sorts nersvärtad egoistisk njutbarhet, när Sivan får bekänna sina egna uppriktiga önskningar öppet inför sin dotter Desirée och befrias från sina halvlögner och ur sin själs fängelse och tala sanning rätt ut och ta konsekvenserna i rådande omständigheternas djävligheter och fanskap.

En svart pjäs är det. Tuff och närgången, kladdigt inpå bara kroppen, som kräver skådespelarnas totala engagemang och skicklighet och inte minst av Margareta Pettersson som mamma Sivan. Sivan är en mycket komplex roll, som kräven allt av Margareta Pettersson. Det är en enastående prestation Margareta Pettersson gör. Jag blir alldeles svettig av att tänka mig de svårighetsgrader hennes roll innebär, men Margareta Pettersson gjorde det, till synes lättsamt och elegant.

Margareta! Det var en uppvisning av teaterkonstens alla regler.

Frågorna handlade om, om Paulus skulle fly eller inte, när han upptäckte att Desirée var handikappad.

Skulle Mamma Sivan hjälpa sin rullstolsbundna dotter Desirée till sängen om Paulus var kåt och ville på en gång?

Hjälp! Sådant har jag verkligen inte diskuterat i min egen familj!

Mamma Sivan avråder sin rullstolsbundna dotter att inte alls ha några som helst närmanden med Paulus på grund av sin benskörhet. Desirée kvider då förtvivlat;

-Men mamma, jag är ju förälskad i Paulus!

Hur blev det när Paulus mötte Sivan och Desirée?

Paulus ville sätta på Desirée direkt! Han brydde sig inte alls om att hon var rullstolsbunden!

Han hade ett avskilt eget liv nedanför livremmen så att säga, om vi nu skall vara snälla i våra skriftliga uttryck.

Men vad gör Paulus…? Hjälp för andra gången!

Plötsligt börjar han strippa intensivt, erotiskt en maskulint magnetiskt upphetsande dans för Desirée, som gör stora ögon och safterna börjar flöda i intensiv åtrå.

Desirée bara vill, längtar upphetsat på Paulus vibrerande kropp, om bara… skulle Paulus eller mamma Sivan bära Desirée till sängen?

I det läget börjar Sivan argumentera om hur mycket hon har försakat på grund av sin handikappade dotter Desirée på hjul och om hur känslig hennes dotter var på grund av sin benskörhet, vilket slutar i att dottern Desirée rullar ut från scenen och lämnar mamma Sivan och Paulus ensamma.

Paulus upprepar att han inte vill ha tjafs, utan bara spr… in i en kvinnas varma kropp och frågar sig vad han skall göra nu, när Desirée inte var där.

Med Sivans… skall vi kalla det för sensuella och erotiskt laddade, både med ord och sin synnerligen kurviga kvinnliga sensualistiska inbjudan, sätter Paulus på Sivan i soffan med Sivans djupt suckande ord:

–                                       Tack,

–                                       Tack.

Vad gör jag nu då? tänkte jag i mitt innersta. Hålla händerna för ögonen eller se på utan att darra på manschetten? Det var ju så varmt den där dagen. Jag ville inte vara feg, utan stålsatte mig och såg på med viss rodnad på mina kinder! …fast det märkte ingen, som var där.

Vad handlade Sivans problem om? Vilka önskningar bar Sivan i sitt hjärta?

Handlade det om Desirée?…som stoppade henne att utveckla sitt eget inre och hennes fysiska tillfredställelse. …att förverkliga sig själv.

Hade hon olust inför tanken på att Desirée var handikappad?

Sivan erkänner till slut efter stor press öppet att hon egentligen inte ville att Desirée skulle födas.

Desirée var oönskad och avskydd.

I den sista scenen avsäger mamma Sivan sin gemenskap med sin dotter med orden:

–                                       Nej,

–                                       Nej,

och planerade att skicka henne till en institution.

Margareta Petterssons kroppsspråk och talteknik och känsla för rollen som Sivan av det klockrena jagets egoistiska behov, det sugande behovet av uppfyllelse och bekräftelse och berättelsen om sitt misslyckade liv och försakelser, var en enorm bedrift!

Det finns ett ord som säger något av det jag kände; beundran att det gjordes så trovärdigt!

Jag kan inte tänka mig någon annan i rollen som Sivan än Margareta Pettersson. Hon är ur-skicklig. En sådan precision i en så mångsidig roll är verkligen en utmaning

Paulus, likaså den oblyge uppriktige älskaren, som sannerligen inte dolde sina behov, spelades av regissören och producenten Emil Kekonius.

Paulus var proffs på spel och en sjuhelsickes Don Juan med svindlande flöden av de erotiska safterna, kvinnoförförare utan motstycke. De erotiska och sexuella orden föll sig så naturligt i Emil Kekonius mun att jag häpnade och rodnade om vart annat.

Jag skulle själv ha stora svårigheter att framföra sådana önskningar, som Paulus framförde, till en så särdeles kurvig och sensuell kvinna som Margareta Pettersson! Jag lovar uppriktigt. Jag är alldeles för blyg för det!

Jag kan ju inte tänka mig någon annan person än Emil Kekonius, som rollen som Paulus. Emil Kekonius var rasande skicklig och beundransvärd.

Emil Kekonius lediga stil frammanade humoristiska och satiriska slöjor från hans osynliga gömmen, synligt på scenen (vilket konststycke!), som gjorde att jag gillade honom, fastän jag egentligen skulle, som pappa (eftersom jag har tre barn som jag uppfostrat), höja ett varningens finger för skörlevnad…

Emil! Jag inser det hårda arbete, som ligger bakom ditt genomskickliga hantverk, som skådespelare!

Det var ett nöje att se hur du hanterade en sådan burdus och tilldragande rollkaraktär, som pjäsen Medmänsklighetens Paulus, icke att förväxlas med den Paulus som skriver något svårförståerliga brev i världens mest lästa bok bibeln. Till och med Petrus hade svårt att förstå vissa passager som denne bokmal och apostel Paulus skrev. Pjäsen Medmänsklighetens Paulus hade för modligen inte hört talas om sin namne eller kanske på sin höjd snubblat över uppgiften att denne bokmal och apostel existerade.

Pjäsen Medmänsklighetens Paulus raka språk, var verkligen befriande. Det framfördes på ett förförande sätt, som jag aldrig kommer att glömma.

Desirée led av outsläcklig kärlekstörst och var oskyldigt sittande i en rullstol överbeskyddad av sin Mamma Sivan.

Mamma Sivan diskuterade som så att livet blev som det blev.

Paulus levde ut sitt liv  genom att intensivt spela och skapa  dataspel, hatade tjafs och levde sig innerligt in i safternas erotiska lekar.

Pjäsens namn Medmänskligheten pekar på hur man inte skall förhålla sig till varandra! Pjäsen visar på hur det kan gå då. Personliga katastrofer.

Själva ordet medmänsklighet har flera övergripande komponenter, som

–  närmast egna fysiskt liggande behov i vardagen, allmänt uttryckt som överlevnad, ekonomi, boende, social gemenskap

–  egna själens inre liv; känslor, tankar, ångest, beslut, val

–  egna andliga dimensioner, som uttrycks i längtan efter någon som är starkare än en själv (världs-religion; seder och bruk, riter från tusenåriga kulturella traditioner, heliga byggnader…), (tro; personligt möte med någon, något, som människorna kallar gud eller Gud)

–  kontakten med sin medmänniska, som är färgas av hur man uppfattar sig själv i de tidigare beskrivna stadierna ovan.

Pjäsen Medmänskligheten är en viktig pjäs, som pekar på väsentligheter i en människas vardagsliv i nuet och framtiden.

Det anti-beteende som förevisas i pjäsen Medmänskligheten är en så stark kontrast, att det måste finnas en motpol till den. Alltså en motpol till egoismen, narcissismen, och högmod.

Mycket tack till Teater Lilla Parken för den undervisande pjäsen Medmänskligheten.

Sven-Olov Persson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *